Farfar har blivit jätte dålig, var uppe på sjukan igår för att säga hejdå. Sköterskorna tror att detta är slutet, att säga hejdå till någon som vart där hela livet går inte.. Att komma in i rummet för att få träffa sin farfar och sen ser.. att det där är inte min farfar. Han är inte sådär.. Tårarna bara rann, det kan inte vara sant. Försvinner du, så är det alldeles för tidigt.. Inte än, jag hatar att livet är så orättvist. Varför ska man bli gammal för, varför ska man bli sjuk, varför finns cancer. Senast i julas var du liksom som alltid, klart lite svagare och sämre men du var min farfar som du alltid har vart. När vi skulle åka hem igen ville jag säga hejdå, men jag kunde inte.. Det var precis som att du redan vet att jag vinkar av dig.
Jag går och hoppas på ett mirakel, att du ska bli frisk igen och fortsätta vara den farfar du alltid har vart. Jag vill inte erkänna för mig själv att allting har ett slut, snälla.. Försvinn inte <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar